Glädjetårar och målsnöre...

Min mage har varit ett stort problem för mig i många år. Verkligen en av de största komplexen på min kropp (jo, jag har fler....).
På senare år har jag lärt mig att till viss del acceptera min kropp. Jag är jag och jag duger precis som jag är. Det är en del av hemligheten till att JAG lyckades med min viktresa. Att ge mig självkänslan tillbaka.
MEN även om jag har kunnat acceptera min mage till viss del, klarade aldrig hela vägen, så var det väldigt väldigt obekväm att ha detta överhäng nerknölat i byxorna, eller för den delen fritt hängande under en sommaklänning. Ett aktivt liv med hopp o skutt eller en joggingrunda var jobbigt eftersom hänget slet o drog. Egentligen så hindrade magen mig mer fysiskt/praktiskt än psykiskt (utseendet). Men jag ljuger om jag säger att jag inte ser fram emot att få köpa ett par riktigt snygga byxor/jeans där jag inte längre behöver stoppa ner nått magfluff, just bara för att det kommer se snyggare ut. Både snyggare och bekvämare.

Men nu har jag sprungit i mål. Jag har klarat min viktresa, hållt min vikt hyfsat under några år och nu tagit sista klivet för att verkligen kunna få leva mitt liv fullt ut - gjort en bukplastik. Givetvis tycker jag att min mage är mycket snyggare nu, även om den är full med tejp o kompresser för tillfället. Det är glädjetårar när jag ser magen, men det innehåller så mycket känslor, så mycket historia, så mycket nutid och så mycket framtid.


Här är magen precis innan jag går in på operation och idag, fyra dagar efter operation.

Glädjetårar och mycket känslor...

Äntligen är jag i mål! Det är stort!